Har bestält från ellos idag. Bestälde två jätte snygga randiga tröjor. och 1 par byxor och en jätte söt värm tröja med luva och på banden till luvan, är det bollar längt ut på.

Ska snart börja jobba igen. ska jobba inatt.

Har börjat plugga engelska. började förra veckan. läser bara 4 timmar i veckan. Har redan betygen på det sedan tidigare. men jag är otroligt kass på engelska, och särskilt på gramtiken. Så nu läser jag  årskus7-9 engelska på komvux. Har läst upp till a kursen tidigare. men fattade aldrig gramatiken. och nu äntligern får man gå igenom det ordentligt, så jag fattar och lär mej det. Läraren är jätte duktig och går verkligen igen gramatiken bra.

NU äe jag hemma igen, efter en bussresa till kroatien på 9 dagar.
Med super svullna fötter och allt.
Hade ingen anning om att fötterna blir som ballonger efter 1 dygns bussfärd.  Men det går över, fötterna var lika dana när jag kom till kroatien.

Det var  den kallaste september veckan på 30 år där =(.. Veckan innan hade det varit 34 grader. Det hade inte vi.. suck.. det var 27 grader när vi kom fram kl.14.00 på söndagen. Robin var jätte trött så han sov hela eftermiddagen. Jag badade och tog en upptäcks färd.
På måndagen var det ca 23 grader varmt i skuggan. Jag och robin låg ca 2 timmar vid havet och solade och badade. Sen vid kl.13 åkte vi till posteljongrottorna i slovenien. Det var verkligen häftigt. det är grottor som lunnegrottorna i gotland, fast mycket mycket störe. Vi åkte in i grottorna i ett litet tåg (ungefär som spötåget på liseberg). Sen gick vi runt i grottorna. Grottorna var mellan 3-20 m höga. Grottorna bestod av olicka rum. Den delen vi fick se var ca. 1,5 km via tåget och sen gick vi lika långt i grottorna. Grottorna i gotland känns nu som rena blahet.

På tisdagen regnade det större delen av dagen. så då tog jag och robin lokal bussen in till rijke. Kroatiens tredje största stad. Tuvär viste vi inte så mycket om den. så vi traksade bara omkring. Men det var en otroligt smutsig stad (det var inte smuts på gatorna, utan alla väggar var skitiga av olja och smuts.. de hade dåliga reningsverk på industrierna). På eftermiddagen var vi slut så då sov vi.

På Onsdagen åkte vi till krk. En ö i kroatiska skärgården. vi åkte ditt med buss. vi stannade först i staden krk, och tog en stads promenad. Sen åkte vi vidare till ett samhälle, där vi fick prova lokala viner och äta prust (en kroatisk luft torkad skinka). Vädret var fint där. men det började regna vid ca kl 14.. sen åkte vi till reijke igen (på utflykten). Och gaiden berättade om en trappa på 600 trappsteg, som ledde upp till ett koster. Har man gott upp för denna trappa ska man bli frelst, gå man sedan till ett kloster och be för maria, blir manlättare gravid och vibehåller sin hälsa. Den trappan var jag och robin tvungna att gå. Sen gick jag in i kostret (klostret var otroligt vackert, det var så vackert och frifuyllt, och det var ett alltare med heliga maria). I reijke var vädret fint. Så när vi kom hem tänkte vi bada. men väll i opatalja igen var det ca 20 grader och blåsigt =(.

 På torsdagen åkte vi till venedig. Vi hade bra väder ca 25 grader där (i opetalja var det mulligt och 20 grader). Vi traskade runt i massa små gränder i venedig. Sen matade jag duvorna på torget (det var en otrolig upplevelse). Dom sålde majs på torget, och duvorna bara flög på en när man köpt majs. så duvor landade på armarna, huvud, axlarna, stälde sej på varandra. så man kunde mycket väll ha 10 duvor på sej samtidigt, som alla vill äta ur handen på en. Vi åkte inte gondol (vi ville traska runt i gränderna i stället). tuvär gick vi vilse =(. Vi skulle möta dom andra kl.15.45 När vi gick i gränderna så såg jag äntligen öppet vatten. och kom dit. och trodde jag var tillbaka där jag började kl15.45 Det var jag tuvär inte =( . vi var på andra sidan den ön (venedig består av flera öar). vi hade ca 2 km med bara gränder att ta oss igenom innan vi kommer till dom andra. jag och robin bara russar. det tog 30 min att hitta tillbaka. Färjan skulle gå 16.00 som tur väll var den sen, så vi kom 16.10 och den gick 16.15 vi åkte färja från och till venedig. (vi åkte först buss, sen pakera man vid en hamn och åker en båt tur till venedig på ca 30 min. så man kommer till venedig via båtvägen).

 På fredag var det mullet hela dagen. ca 20 grader varmt.(vattnet ca 18 grader. jag badade (inte  robin, han tyckte det var kallt). men eftersom det var för mullet att ligga på stranden tog jag och robin en promenad till grann samhället (5 km bort). Där hade dom  ett kvatter med gamla byggnader, som var ända upp till 800 år gammla).
Priserna var tuvär ungefär som i sverige, förutom att hamburgarna var biliga. vi åt en jätte hamburgare, tänkt dej en bigmack fast med 2 stycken 150 grams hamburgare med ost, och den kostade 26 svenska kr. Sen köpte jag och robin lite t-shiort. varsinna snygga solglasögon. Det var rey ban kopier, dom sålder för ca 150 kr. men dom såg helt äkta ut och var jättte snygga.
När vi skulle åka hem på lördagen var vädret underbart ca 27 grader varmt och solen strålade, så vi badade ca 2 timmar. sen åkte vi hemmåt kl11.30 När vi rastade i österike kastade jag snö boll. Det hade kommit snö på fjällen i österrike, men i dalarna där, var det bara lite snö fläckar här och där.
Men jag har badat 4 dagar på resna iallafall =).. Men önskar att vädret kunde varit som veckan innan =(..

 Resan hem gick bra, men var lagom sur i malmö. Vi kom till malmö kl.18.00 Vår anslutningsbuss, skulle ta upp folk från flera bussar. Vår reseledare säger att den bussen går senast kl.20.00, varesej alla bussar kommit eller ej. (åker en annan buss hem). Det bussen ska självklart vänrta in allt och alla. så bussen åkte hemmåt kl.21.32 Vi var på öresundsterminalen i 3,5 timmar. lagom trist. Det enda som finns där är bussar ett dyrt fick och toalette.. jippi.. inte. varav vi var i bussen i 1,5 timma och vänbtade.. oj, vad det stämde att bussen skulle gå absolut senast vi.20.00

Hittade en gammal saga jag skrev för 5 årsedan:

'Korp Öga

Skuggorna dansar runt hennes nakna kropp. Hon springer för livet. För blott ett skuggbarn har inget värde. Så hon flyr. hennes korp svarta hår dansar runt på marken när hon flyr, hon känner skuggorna närma sej. Hon känner skräcken gripa tag i hennes innersta. Hon skriker rakt ut, men ett skuggbarn hörs aldrig. För hon är blott en skugga, dömd att dö. För ett skuggbarn blir aldrig mer än 12 år. Lämnades som barn för att dö, och nu vill även skuggorna döda henne.




Skriken, hon hatade skriken, det kan ju väcka någon annan. Ingen får se barnet, ingen får höra det. Så hon döljer det under tröjan, smyger ut i gryningen. För hennes syster fick nyss tvillingar, och tvillingar betyder döden, och hon älskar sin syster, så nu ska hon lämna det andra barnet i skogen, för att dö. Det ingen vet, har ingen ont av. Så hon traska iväg imorgon dimman, går djupt och djupare in i skogen, hon ser sej skräck slagen omkring, ingen få se, ingen få veta. Hon lämna barnet nedanför ett träd. Lämnar det för att dö. Barnet skriker, och hon traska tyst iväg. Plötsligt hörs ett skrik, ett gällt skrik, kvinnan död, ingen vet hur, bara natten såg skuggorna som sakta travade vidare i dimman. Barnet skriker en sista gång, skriker av ensamhet. Men ingen hör det. Natten vaggar den till söms. Bara några timmar gammal somnar hon för första gången i skogen. Ugglorna ser ner över morgonen, och dagen börja gry. Nere i byn vet inget. För hon som födde barnen e tyst, tyst som natten, för att skydda sitt eget liv.

Dagen gryr sakta och vacker, barnet ser sej omkring, skriker till av hunger, men ingen hör henne. Hon känner sakta vindar som fånga henne, bär henne till nått okänt. Skriket tystas i deras skuggor. Skuggorna viskar och fnittrar. Hon e rädd, rädd redan innan hon ens har hunnit bli 1 dag gammal, och rädsla är nu hennes liv. Fnitter börja höras när skuggorna närma sej en grotta. En röst viska grov och tung, bergakungen stiger fram. Fråga skuggorna, vem nu detta barn är, dom kvittrar lyckligt och svarar:
- vårt, mamman lämnade henne för att dö, och dö själv fnittrade den ena skuggarn till. Man kunde skymta ansikten i deras mörka skuggor, men man var inte säker.
Bergakungen fnyste till, han lämnade dom och gick. skuggorna började slita tag i barnet och stack det med sylvassa nålar. Barnet skrek till, såg in i deras mörka dystra ögon. Hon bärdes djupt in i grottan. Hon hörde skrik omkring sej. Hon möter av hundratals barnögon, dom viskade sakta att dom var skuggornas barn, barnen som inom senaste 12 år som lämnats för att dö i denna djupa skog. Och som nu bara skymtades som skuggor.
Hon kastades in bland barnen "skuggorna fnittrade till"


5 år senare

skuggorna viskades hennes namn, kom korpöga, kom korpöga, hon vände sej livrädd om. Hon möte skuggornas blickar dom skulle vissa henne döden, dom skulle visa hur näcken dränkte sina offer. Hon följde dom sakta till bäcken djupt inne i skogen. Dom pekade med sina mörka nästan ormliknande armar, som blott var skuggor, dom pekade mot den vackraste varelse hon någonsin sätt. Näcken hete han. Han hår var nästan vitt, hans kropp smal och nät, och hans röst lika tilldagande som vinden. Men såg hon djupt in i hans ögon, såg hon nått annat. Hon såg hans verkliga jag, hans skuggliknade händer, hans sylvassa tänder och mörkgröna ögon som glödde av hat. Hon blev rädd, hon visste att hon var den enda som kunde se bakom djupet på falska trollkonster som lockade mänskligheten in i dödens smärta. Därför kallades hon korpöga, på grund av hennes svarta ögon som såg igenom mörkret och igenom skuggorna. Hon fick sina ögon när hon räddade korpen från skuggornas hat. Då gav den henne sitt ena öga och hennes blev en del av korpens själ. Han var inte en skugga, bara ett skuggbarn. Död men ändå levande, hon levde, men var inte människa längre, hon var ett väsen, ett skuggbarn. Så nätt som vinden och så sorgsen som natten. Skuggorna älskade bara döden. Så hon var tvungen att se, se hur en oskuldig 10 årig flicka gick ner till ån. Hur hon lockades av rösten från näckens sång, hon var så ung, så hon inte visste inte ens var kärlek var, men hon lockades ändå av en längtan, så stark. Korpöga önskade skrika, men hon hade ingen röst, den hade skuggorna tagit när dom gjort henne från människa till väsen. Hon såg den lilla 10 åriga flickan dras ner i djupet, hon såg näcken ögon glimma av lust, lusten över att döda, lusten så stark som inget annat. Hon såg flickan dö, en tår rullade sakta ner från hennes kind, en tår så nätt som vinden, hela hon var som vinden för väsen var så lätta att dom kunde sväva i vindens djup .Hon hade sett många människor dö, hon hade sett älvorna förföra både kvinnor och män och sen när hon lurat in dom i djupet i skogens kärna så dödade dom människorna med att kväva dom till döds. Hon hade sett vättarna lura människor att gå vilse, så att dom dog i svält, hon hade sett vindarna lura fartyg i havet med att leda dom i grund. För havet låg mitt inne i skogen, hon såg det ofta, hon undrade om bara havet var det som var gott, när resten av världen var så ond. Hon brukade sätta sej nere vid havet och prata med havets andar, dom log ömt mot henne med sorgsna blickar, för dom visste hennes öde. Dom lugnade hennes skräck och tröstade hennes ångest, dom älskade korpöga som om hon vore deras eget barn. Hon brukade sväva med havsälvorna runt havets djup. Men såg skuggorna henne så skar dom knivar i hennes själ. Hon hade rädslan som vardag, och döden runt om sej. Skräcken bet alltid tag i hennes tankar, och hon undrade ofta varför det aldrig fanns skuggbarn över tolv åt. Barnen som fyllde tolv försvann alltid spårlöst, och ingen visste vart, mer än skuggorna.



Korp öga 9 år

Åren gick fort, kändes det som, hon var nu nio år, hennes hår släpade i märken och dansade runt bland snön, hennes hår var svart som natten och tjockt som drömmarna. Hennes ögon blev allt dystrare, hon såg alltid djupnar i allt för varje år som gick, hennes öga rymde visdom , mer visdom än en gammal man. Hon visste allt i skogen, viste allt som var ont och visste allt som var gott, visste att träden kunde se in i människors tankar, visste att vinden kunde leka i sagorna,, och hon visste för varje dag som gick längtade hon efter att få dö. Hennes visdom visade så mycket ångest att livet blev hårt i hennes svarta själ, hennes korpögon såg in i allas liv, idag när hon vandrat i skogen såg hon ett barn som skrek, ett barn i hennes egen ålder, det var en flicka, med brunt rufsigt hår, flickan skrek som om nått värre än döden snart var nära, sen såg hon det, flickans far sprang full och skrikande efter henne. Han skrek högt:
- slyna, Ofelia, kom du vet din plikt, ditt usla barn.
Hon kunde höra hur flickan snyftade, Ofelia grät nästan rysliga tårar. Korp öga såg hur mannen som var flickans far kom allt närmare Ofelia, han grep tag i henne, slet av henne alla kläderna, så flickan stod helt naken ute i kylan .Han kastade omkull henne i gräset, slet av sej gylfen. Korpöga kunde känna hans doft av brännvin fast han var flera meter bort. Hon såg hur fadern våldtog sin dotter brutalt, hon hörde flickan skrika. Korp öga grät. Denna syn såg hon många gånger, fram till våren började gry. Då dog flickan, Ofelia dränkte sej själv i en vass hon orkade inte mer. Sen blev hon en sorgsen ande som svävade runt i skogen och såg på de döda. Korp öga mötte ofta hennes blickar, men varje gång rös hon till, för smärtan i Ofelias ögon gick inte förklara. Korp öga grät, hon viste mycket väl, om några få dagar förintades Ofelia, för en ande existera blott i 1 vecka. Hon kunde läsa Ofelias smärta, och en dag viskade Ofelia i sin dystra stämma.
- Snälla döda min far, han har utnyttjat min yngre syster, så som han en gång utnyttjat mej.
Sen försvann Ofelia, hennes ande dog bort i Vinden. Korp öga grät, för hon visste att hon aldrig skulle kunna utföra Ofelias sista önskan, för ett skuggbarn kan inte prata med röster, bara med tankar, och en människa lyssnade aldrig på själen. Men hon försökte, hon skrek in i Faderns tankar, men det hjälpte inte, han utnyttjade Ofelias yngre syster, tills den dagen även hon inte orkade mer och åt av faderns tabletter och sen dog av en överdos. Dagarna grydde, och på våren hade Korpöga nu blivit 10 år. Hon var fortfarande rädd för sin förmåga, sin visdom, som gömde sej i hennes ögon. När hon blundade kunde hon höra barnens skrik, dessa barn som lagts ut för att dö, precis som hon gjorts en gång.
Hon hade visdom att höra varje röst i skogen, hur lågt det än lät. Hon hörde en korp falla livlös till marken, när ett barn lekt med stenar, och skrattade högt när den ena stenen träffat korpen. Hon kände hjärtat skrika till, hon led med varje djurs död. För varje dag som gick fick hon mer egenskaper av sina ögon, hennes ögon blev bara mer och mer svarta, och hennes hår svävade på marken som en svart slöja, hon visste att hon var vacker, det hade älvorna viskat. Hon försökte fläta in sin smärta i sitt långa hår, men flätorna lossnade och föll ut likt en slöja igen, så smärtan svävade omkring henne åter.


Åter 6 månader hade gått. hon hade sett mer än vad en människa gör under hela sitt liv. Hennes ögon glödde svart, hennes hår lekte i vindarna när hon gick. Hon vandrade sakta i skogen en vacker höstnatt, det var då hon möter älvan, älvan var bara ett barn, hon var blandning mellan alver, älvor, vättar, skogsvrå, och andar. Hon var så vacker att korpöga inte kunde låta bli att le när hon såg henne. Hennes namn var månvind, dom såg länge på varandra, vi måste vara jämn gamla, tänkte korp öga. När dom såg in i varandras ögon, insåg dom, att båda var lika ensamma och utstöta, för visst månvind var vacker, hon var graciös, smidig och hennes kritvita hår var långt så det dansade bland stenarna på marken, men hon var en blandning, så ingen vill ha henne, alla var rädda för henne, för även månvindsögon var svart som natten, hennes läppar var nästan blåa och hennes hy lika blek som snön. Deras blicka mötes, Korpöga neg vackert och månvind log första gången på sina 12 år. Från den dagen var dom vänner, Hon var korpögas första och enda vänskap, och korpöga var den enda som älskade månvind. Dom sprang runt i skogen på nätterna, deras långa hår dansades in i varandras när dom dansade under nymånen. Deras vänskap blev allt djupare, när morgonen grydde när första snön kommit, så sprang månvind till korp öga. Dom vandrade lyckliga tillsammans sen till vatten fallet, en fågel skrek ut sin ångest, han flöt på vattnet, hans vinge var bruten. Korp öga simmade ut och räddade den, och månvind såg in i dens ögon, sen var den frisk och vingen var åter läkt. Sen satte dom sej på en sten i vattnet, korpöga kände hur hennes hjärta sakta bultade till när hon såg på månvind, då gjorde månvind nåt som hon aldrig trott hon skulle våga, hon smekte ömt korpögas vackra kind och sen kysste hon henne, Korpöga kände ett harmoni som hon aldrig någonsin förr känt, hon log, månvind svävade inombords, en vacker kärlekssaga hade nu bildats i deras liv. Varje morgon i gryning smög dom ner till en grotta, såg in i varandras ögon och kärleken spreds i vinden i grottan, och dom somnade ofta tätt intill varandra, när morgonen grydde brukade månvind ofta kyssa sin kära korpöga så hon vaknade. Korp öga såg in i månvinds ögon, såg hela hennes själ och livet var nu plötsligt vackert, och hennes dödslängtan var förbi.
Månaderna vandrade iväg. Nätterna fylldes av drömmar om månvind som hon hade kär, hon lekte ofta i hennes hår, deras läppar mötes ofta och då var alla bekymmer som bortblåsta. Hon hade ingen aning om att en kärlek kunde vara så vacker.
Men månaderna gick, nu var korpöga 11 år, hon var mogen som en vuxen, hade visdom som en mäktig gud, och hennes kärlek var äkta, hon skulle kunna göra allt för sin månvind.


Men en vacker dag, när dom vandrade ner till skogen, satte dom sej i bäcken och sjöng visor som fick blommorna att slå ut, månvind plockade upp en blåsvart ros och gav korpöga och kysste henne och sa för första gången att hon älskade henne. Korpögas ögon fylldes av tårar, när hennes blick visade hur mycket hon älskade månvind.
Men ödet hade sin vilja, bakom dom gömde sej skuggor, vättar och alver, dom kastade en förbannelse mot flickorna, men månvind vände sej om, bekämpade förbannelsen och korp öga med sin visdom började plötsligt sjunga, hennes sång var en besvärjelse mot dom onda. Men ena alven riktade in sin kniv av vassa tistlar i månvinds bröst, dom sprang, månvind och korpöga flydde, sen faller helt plötsligt månvind ihop, hennes ögon var slut, hon viskade sorgset, att alverna hade alltid velat döda henne, men nu hade hennes kraft inte orkat mer. Korpöga grät, hon gav månvind en kyss fylld av visdom, månvind viskade sakta.. tack, tack för jag fick möta kärleken innan jag dog.
- Nej du får inte dö, skrek Korpöga fylld med ångest.
- Jag älskar ju dej, grät Korpöga.
- Jag älskar dej med viskade Månvind fylld av kärlek, innan hon föll ihop, sen var hon död.



Korpöga grät, hon grät i månader, hennes lycka var som förblåst, hon upplevde inte en enda dag utan tårar, hon förstod inte, hur något kunde göra så ont, ondare än döden själv.
Hon hatade allt nu, allt påminde om månvind, hon kunde fortfarande känna hennes hår mellan sina fingrar, hon kunde fortfarande höra hennes röst, Korpöga bara grät.

Men månaderna gick, hon började se att skuggorna såg på henne, hon blev rädd. Hon visste att nåt snart skulle ske, men vad?
Hon grät fortfarande över månvind, samtidigt som hatet mot skuggorna bara ökade, för dom var med att döda hennes kära. Men skräcken skrek också inom henne, vad var dom ute efter? varför såg dom alltid på henne med ett hånflin?

Dagarna gick, och snart var Korpöga 12 år.
Skräcken välde i hennes inre. Hon visste en sak nu, hon började tänka efter, inget barn hann bli 12 år, dom försvann alltid vid gryningen vid sin 12:e födelsedag. Hon var rädd, hon var livrädd. Dagarna närmade sej hennes födelsedag, Hon ryste till. Hon satte sej vid bäcken och grät önskade att månvind var hos henne, hennes tårar välde ner i bäcken, hennes kolsvarta ögon såg sej sorgset omkring.


Imorgon fyller hon 12 år, hon grät, men när nattens timmar börjat närma sej, kom en fågel flygande och satte sej bredvid henne. Han viskade varnande att hon måste fly
- Vart, frågade hon.
- Följ mej, viskade kråkan.
Hon smög sakta iväg, hon sprang och sprang för sitt liv, hon följde fågeln hela tiden. Hon sprang fast hennes ben var så trötta att dom när som helst kunde falla ihop, men hon fortsatte springa, för hon visste, att om hon inte sprang, så skulle hon dö.
Morgonen började närma sej, hon var livrädd, hon skrek rakt ut, men i hennes mun kom inga ord, för den var täppt av hennes skräck. Och från ett skuggbarn hördes aldrig några ord, för dom pratar bara i tankarna.
Hon sprang och sprang, fållen såg på henne med sina svarta ögon.
Grynigningen började närma sej, hon kände solens första strålar lysa över henne, hon vände sej om hon kunde ana skuggor i skogen längre bort, hennes visdom såg allt, hon visste nu, att dom jagade henne, för att ett skuggbarn blir aldrig mer än 12 år, sen ska dom dö. Hon sprang för livet, grenarna slet av hennes kläderna, vindarna viskade att nu var hennes död nära, hon var rädd, livrädd. Hon insåg fort att hon var naken, hon var ofta naken, hennes hår lekte på marken när hon sprang, hennes svarta ögon glödde av skräck, hon kände skuggorna närma sej, hon kände en av skuggorna beröra hennes kropp, hon ryste till, hon insåg plötslig hur dom tänkte döda henne. Hon sprang ännu fortare, fast hennes ben egentligen inte orkade. Skuggorna var nu tätt inpå henne, dom viskade sakta med hesa röster.
Nu ska du dö, men du dör skönt, vackra barn. Hennes skräck viskade inom henne. Hon visste hur hennes död var, hon kände doften av lustar i vindarna, hon såg hur skuggorna skrattade, skuggorna ändrade plötsligt skepnad, dom flinade vilt, viskade hest, att när ett skuggbarn blir 12 år, då blir dom åter demoner, dom flinade elakt, dom viska argsint, att en ond varelse hade förtrollat dom till skuggor. Hon började plötsligt inse, varför månvind var så trött, varför skuggorna och alverna hatade henne, alverna hatade henne för att hon var en blandning, och skuggorna hatade henne för att hon förtrollat dom till skuggor, men hennes makt var inte tillräckligt stark så dom hade åter blivit demoner, när dom visste att dom kunde utnyttja ett 12 årigt skuggbarn. Hon insåg plötsligt, att Månvind inte var 12 år, hon var 1200 år.. hon rös till, men hon visste att hon fortfarande älskade månvind, hon önskade att månvind var här nu.. Hon hörde en av demonerna viska.
- Nu kan den satans kärringen inte göra mer, sen skrattade dom hest,viskade att när dom hade fått ut sina lustar på Korpvind, så skulle dom alltid vara demoner, för månvinds kärlek fanns fortfarande kvar, och dödade dom Korpöga med att ha sex med henne var och en, så skulle hon dö, och då skulle även månvinds kärlek vara död.
Korpöga ryste till, hon var livrädd nu, hon sprang för livet, för nu började hon känna lukten av brunt intill henne, demonerna smekte henne när dom dansade omkring henne. Hon ville bara spy, hon orkade snart inte mer. Då flög plötsligt kråkan ner på hennes axel, han viskade i hennes ögon, att hon skulle se in i hans svart ögon. Hon gjorde som hon sa.
- Nu har du min makt, sen föll fågeln livlös ner på marken.
Hon kände trolldomen i sitt sinne, hennes visdom hade blivit så stark, att med nu denna fågels ögon hade visdomen även blivit trolldom.

Utan att egentligen förstå vad som hände, så stannade hon plötsligt. Hon vände sej mot demonerna, hennes ögon lyste som eld, demonernas organ föll plötsligt av, och dom var blott könlösa skuggor nu, dom såg livrädd på henne. Skuggorna började fly, fly för sina liv.
Hennes hår svävade som en Aura omkring henne, hennes svarta ögon brann som eld, hennes nakna kropp lyste i morgonens sken.
Hon började mana, säga besvärjelse, en av skuggorna tynade plötsligt bort, den var förintad nu, dom andra skuggorna sprang för sina liv, livrädd, var och en förintades.
Hon stod sen kvar och glödde, hennes ögon började sakta slockna, dom blev mattare och mattare, till slut var dom vita. Då föl hon ihop i gräset, hennes kropp låg liggande livlös, Hennes själ hade haft makt, men hennes kropp, var bara ett barns, och orkade inte mer .Så hennes kropp hade slocknat när hon äntligen utplånat skuggorna
Korp öga var nu död, skuggbarn samlade intill hennes döda kropp, som en hyllning, som ett tack för sina liv. Tyvärr han aldrig korpöga se sin räddning.
Korp öga dog 12 år gammal.
Och kanske, vem vet, så får hon äntligen möta månvind igen.




SLUT

Skriven av Emma Danielsson

Övningskörde med mamma idag. Sen träffade jag pappa vid kl.12 och tog en lunch.

Vaknade tidigt i morse, och ringde chefen, om när jag kan gå brevid på mer ställen. Sen gick jag till chefen kl.8 och pratade med henne.

Har kommit fram till att, ska man nå myndigheter, chefer osv. måste man ringa så tidigt som möjligt helst innan 8.30 Annars går det aldrig nå dom.

Har äntligen en ny data skärm. Den föra dog.